var innan varenda dag, sedan kom väninnan med son & behövde vår hjälp några dagar, & då var man orolig även för hennes skull, samtidigt för egen skull på andra vis, så jag inte kunde lämna henne för att gymma, då tankarna bara snurrade till den stunds nuet.
Efter det gymmade jag så klart, men måste ha tagit i för hårt/länge, då jag hade djävulusiskt ont i axlarnas muskler i 2 dygn.
Efter det har det varit utvalda dagar för enbart barnens skull så klart.
Men tänkte sätta igång allt igen.
Måste bara hitta sportbehån & skaffa nya skor...dom nya skorna jag har just nu är så jäkla tighta så det gör ont i fötterna, då jag fått äran att få "ankfötter" efter anlag.

Värsta är att skoindustrin hakat på "smala fötter" trenden, dockfötter ni vet, som om allas fötter har samma form, lika korkat som om alla har samma storlek ?!?

Skrattretande faktiskt.

Och sedan dessa uppstylade brunbrända brudarna med pattarna uppe vid hakan som om dom vore flytkuddar ?? 
Inget fel vid att tycka man gör sig fin, men är det verkligen nödvändigt att ha lösögonfransar, tjockt spackel & 2 nummer för små kläder på gymmet ?
På gymmet ska man fokusera på träningen, inte posera & kolla efter karlar...suck.

Märks jag är flera generationer före dessa brudar, & har skärpan där jag ska ha den, dvs på mig själv & inte alla andra runt omkring mig.

Visst, nu låter det ju inte så, men när dom blänger på mig & svänger runt på klacken så hästsvansen svänger runt som om "du är inte önskvärd här" är det klart man reagerar, men nu blir ju inte min reaktion som den kunde ha blivit hahaha.
Många av dom är ju i min äldsta dotters ålder, så nä... inte värt det.

Iallafall...av en slump googlade jag fram en sak nu nyligen som jag ska genomföra i två etapper.

Tidigare fanns det bara i new york, så gissa vem som är lättad nu för det finns i sverige ?

Och detta är bara början, jag har många planer.....enough said.

Först tänkte jag inte gå dit... jag fick typ panik ångest ...

H-a-t-a-r folksamlingar.

Men med peptalk från 3 väninnor masade jag mitt blekfeta celluitgropiga arsle dit.

Det var ju inte det att jag inte ville komma i form efter alla år. Det var ju ang "dom andra"

Men ja, jag gick dit...

Fick skämmigt nog fråga hur man fick igång cykeln... aldrig haft spinning förut...vaddå man kände sig som en okunnig liten fjant ?

Efter att ha varit på den drygt en 20 minuter kände jag byte behövdes...gav mig på löpbandet...började trycka där instruktören tryckte sist på cykeln...hände inget..vände på huvudet bakåt o såg hnm snacka m ngn annan... DÅ PLÖTSLIGT hände det saker under mina fötter !! svajade till som en alkis, grabbade båda handtagen på fanskapet som om jag försökte tämja den... började pressa upp takten ..men jag var inte så dum så jag tänkte utsätta mig för att springa, nä dagen före hade jag ju sprungit drygt 1 km lr mer efter att ha hjälpt min väninnas gamla mamma med en sak som hon inte kunde lösa själv (KLART man hjälper?!) för att hinna med bussahelvetet, genom ödemark, hoppade häcklöpning över vallar ..kontrade gropar fylla med dy & slask, vilket inte var en hit iom mina stövlar är söndriga, men jag ville inte heller vänta 2 timmar på nästa buss...huuu! (när jag väl kom till busshållsplatsen flåsade jag som en förstoppad älg o viftade på en slyngel o masa på röven så jag kunde få plats innan bussen, han spärrade upp ögonen o flyttade på sig såklart hahaha)

Till slut kom jag upp i en sådan rask takt på bandet mina långa ben kunde hantera så jag gick raskt, men använde fulla längden av mina ben utan att behöva springa..

Jag har inte hållt reda på klockan hur länge jag gjorde varje moment, just nu är jag bara glad att jag är så pass taggad att röra på fläsket, så vi säger att det är huvudsaken jag gör det. Eller hur ?

Sedan gick jag såklart som ett spån mot en roddmaskin o började klicka på en meny där med tills en blond ängel med ljusaste blå ögon upplyste denna okunniga bitch om att "det är bara o börja o ro så startar den"    så han blev tackad efter jag rodnande skämts färdigt haha

Sedan gick jag dom sista 10 minutrarna upp på den sabla cykeln igen på ännu mer motstånd.... sedan vinglade jag iväg genom gymmet o korridoren på darriga ben för o byta om, höll på o tippa över i omklädningsrummet hahahaha

Sedan när gympasset var avklarat en timme tänkte man...YES ! jag gjorde det ! började gå hemåt, gick ut via dörrarna....halkade fanimej till på en snöfläck, fick nästan en whiplash av hur kroppen reagerade instinktivt....& blev så skräckslagen så jag la av en brakskit , & det var ingen liten heller..NÄRÅ... en ljudlig jävel över parkeringen var det ! 
Tur i oturen så var det varken någon bakom mig lr på parkeringen just då...

(ser det positiva i det negativa)

Så Nä, jag dog inte på gymmet .. men jag höll på & dö UTANFÖR ! hahaha !

Igår hann jag inte mer än hem innan jag stod & grät vid diskbänken...

Jag vägrar gå in på varför, min man vet, & det är det enda som betyder något.

Han har alltid haft svårt att visa empati & trösta förut när jag har varit ledsen lr upprörd, men mer o mer med åren som gått, plus att han insåg att något var verkligen fel denna gång, med tanke på vart jag hade varit tidigare på kvällen, så gick han fram till mig där jag stod med ryggen emot över diskbänken, med tårar rinnandes nerför kinderna.

Jag kan avslöja att jag just då hade avsky & djup besvikelse gentemot mig själv, som hade gjort så jag hade hamnat i situationen jag varit i.

Man kan tänka att jag hade mig själv & skylla , men tills jag fick reda på att jag verkligen inte kan rå för det , så trodde jag med det.

Men när jag väl hamnar i liknande situationer som den jag hamnade i, så avskyr jag ändå mig själv.

Plus jag är otroligt skamsen.

Att denna vackra man, trots mina negativa sidor vill leva med mig ändå trots dom, bevisar bara hur underbar han är.

Hans svar på det hela var "jag ser inte dom negativa sidorna, jag ser alla dom positiva"

Så tydligen är dom negativa inte av så allvarlig karaktär, så det får honom att inte dela sitt liv med mig.

Inte i hans ögon ialf.

Men det betyder inte att jag verkligen försöker bättra mig.

Ibland tar dom negativa sidorna bara överhand, plus att jag ser inga tecken hos andra personer att det för stunden är negativt.

Och då är skadan redan skedd.

Så nu har det hänt igen, & jag anar varför.

Jag skulle ha bloggat över 1 år sedan redan, om allt roligt, allt positivt, & även allt negativt som jag behövt skriva av mig, men det blev helt enkelt aldrig av.

Jag red igenom stormarna, & njöt även av allt det roliga.

Bloggen föll så pass i glömska så jag till o med glömde domänens namn...?   

Det är mängder med saker som hänt sedan sist jag visade avtryck här inne.

Bla annat har jag bott i Norrbotten & åkte hundspann.

Vi har hunnit flytta ett antal gånger ifrån tuppjucken.

Jag har provat sluta snusa, även köpt nikotinplåster... att sluta tvärtav som med cigaretter för 21 år sedan, visade inte vara en så bra idé denna gång..   

Min make överlevde ialf, det är huvudsaken...

Jag har fått ännu fler nya vänner, förutom för vissa gamla goa vänner som inte kunnat släppa mig, som jag hellre inte kunnat släppa taget om    samt har återupptagit kontakten med andra värda.

Solen strålar som vanligt ute idag      , även om det är lika kallt som i en isbjörns rövhål   

Vi äter god mat, umgås, & har trevligt i varandras sällskap här.

Vänner har kommit på kaffe & hembakad kaka & vi har snackat om ditten & datten.

Att bo i en bostadsrätt värd 1.9 mille märks verkligen, saker man inte tog för givet förr, känns som rena lyxen här.

Mitt största mål är inom räckhåll med på köpet   

nu låter det som uppdiktad fakta igen, nä jag håller mig nog till dolda inlägg    hahaha