Igår hann jag inte mer än hem innan jag stod & grät vid diskbänken...

Jag vägrar gå in på varför, min man vet, & det är det enda som betyder något.

Han har alltid haft svårt att visa empati & trösta förut när jag har varit ledsen lr upprörd, men mer o mer med åren som gått, plus att han insåg att något var verkligen fel denna gång, med tanke på vart jag hade varit tidigare på kvällen, så gick han fram till mig där jag stod med ryggen emot över diskbänken, med tårar rinnandes nerför kinderna.

Jag kan avslöja att jag just då hade avsky & djup besvikelse gentemot mig själv, som hade gjort så jag hade hamnat i situationen jag varit i.

Man kan tänka att jag hade mig själv & skylla , men tills jag fick reda på att jag verkligen inte kan rå för det , så trodde jag med det.

Men när jag väl hamnar i liknande situationer som den jag hamnade i, så avskyr jag ändå mig själv.

Plus jag är otroligt skamsen.

Att denna vackra man, trots mina negativa sidor vill leva med mig ändå trots dom, bevisar bara hur underbar han är.

Hans svar på det hela var "jag ser inte dom negativa sidorna, jag ser alla dom positiva"

Så tydligen är dom negativa inte av så allvarlig karaktär, så det får honom att inte dela sitt liv med mig.

Inte i hans ögon ialf.

Men det betyder inte att jag verkligen försöker bättra mig.

Ibland tar dom negativa sidorna bara överhand, plus att jag ser inga tecken hos andra personer att det för stunden är negativt.

Och då är skadan redan skedd.

Så nu har det hänt igen, & jag anar varför.