Jag skulle ha bloggat över 1 år sedan redan, om allt roligt, allt positivt, & även allt negativt som jag behövt skriva av mig, men det blev helt enkelt aldrig av.

Jag red igenom stormarna, & njöt även av allt det roliga.

Bloggen föll så pass i glömska så jag till o med glömde domänens namn...?   

Det är mängder med saker som hänt sedan sist jag visade avtryck här inne.

Bla annat har jag bott i Norrbotten & åkte hundspann.

Vi har hunnit flytta ett antal gånger ifrån tuppjucken.

Jag har provat sluta snusa, även köpt nikotinplåster... att sluta tvärtav som med cigaretter för 21 år sedan, visade inte vara en så bra idé denna gång..   

Min make överlevde ialf, det är huvudsaken...

Jag har fått ännu fler nya vänner, förutom för vissa gamla goa vänner som inte kunnat släppa mig, som jag hellre inte kunnat släppa taget om    samt har återupptagit kontakten med andra värda.

Solen strålar som vanligt ute idag      , även om det är lika kallt som i en isbjörns rövhål   

Vi äter god mat, umgås, & har trevligt i varandras sällskap här.

Vänner har kommit på kaffe & hembakad kaka & vi har snackat om ditten & datten.

Att bo i en bostadsrätt värd 1.9 mille märks verkligen, saker man inte tog för givet förr, känns som rena lyxen här.

Mitt största mål är inom räckhåll med på köpet   

nu låter det som uppdiktad fakta igen, nä jag håller mig nog till dolda inlägg    hahaha

En shitload med saker som hänt sedan jag skrev dolt inlägg senast 30e maj.

Varken orkar eller vill dra upp om det i ett publikt inlägg, många saker vill jag hålla för mig själv - tro´t eller ej.

Senaste ialf. Stora dottern har börjat skolan i vad jag trodde skulle vara en bra skola, tji fick jag ....eller vi båda (hon med) pappa är som han är...qlueless, går i sin egen lilla värld. Hänger bara med i svängarna, vilket jag måste tycka är väldigt bra presterat jämfört med hur ofta det svänger m mig.

Men det var inte det jag ville skriva om nu.

Jag går alla dagar o tänker på hur världen snurrar, hur folk ser ner på en , inte förstår hur hårt man kämpar som föräldrer, hur man går på knäna så dom blir blodiga, hur man stångar sig i väggen, har utmattningssyndrom.

Men man kämpar på ändå, för ens älskade barns skull, står ut med blängande stirrande menande ifrågasättande blickar

-Började skriva detta den 24e, det är nu den 27e- ser jag   

Sedan ble det en 28e, & nu den 29e

Att blogga är tydligen inte min grej längre, jag finner ingen tid, för när jag har tid, är det dags att sova som nu.

Och med tanke på hur ofta jag måste redigera via det jag skriver nu med påbyggda naglar, ger jag upp ...

Night night

det är flera ggr som jag faktiskt saknat blogga här om allt som har hänt, men min dator är inte sammansatt förrän nu....tja mer än ljudanläggningen då, den ligger ännu i en låda, o databänken står inte där den ska stå, för då blir det att först köpa en flera meter lång sladd, då våra 3 hål i väggen är på motsatta sidan av lgh än där jag/vi tänkte ha den.

En nära vän sedan flera år har kommit på besök över en helg.

Och ja sedan vår flytt då.

Sedan en mer oroväckande sak som hänt. Allvarligt oroväckande sak som jag funderar på att gå vidare med.

Dagarna är med strålande sol, men jag sitter inomhus för det mesta o är djupt deprimerad.

Jag har konstant värk i antingen kropp lr knopp, & känner mig trött o utmattad för det mesta.

Jag känner ingen motivation heller.

Märks man inte bara har mkt o tänka på, utan även mkt att göra då det var 2 dygn sedan som man loggade in här, men inte fick ngt skrivet.

Och före dess tänkte jag skriva redan strax innan påsken va slut, men icke det blev så.

Och nu ska vi ut i solen med kidsen

Får se hur tiden blir när vi kommer in, då vi ska äta tacos.

-----------------------

Jag påbörjade bloggen 23e april, nu är det den 26e april... så går det när man är upptagen..

Får se om jag kan avsluta detta blogginlägget när man kommer hem efter att ha lämnat fel lägenhetsnycklar vi fick, OCH fått skällt på Vc för dom gett en , en faktura på ett besök, man redan betalat...  SUCK..

-----------------------------

27/4 är det nu..........Nu har man kontaktat telia om förflyttningen, o adressändringen med....+ köpt lådor, då jag (tydligen) är ensamstående o får sköta allt.....   

Jag trodde jag skulle dö av stress igår, denna dagen har inte varit bättre.

Vi har helgen på oss att Både flytta Och städa den....

Tur väl anländer barnvakten imorgon, för sedan blire racerbajs, för praktiskt taget inget har blivit packat, för jag fått göra ärenden som även till flytten, ist för att kunna packa , &/lr ens ÄTA...

Så idag fick jag nog & tog töserna till en kinaresturang, en vi inte besökt ihop innan...

När deras pappa pendlat hem ifrån jobb var vi mätta o belåtna, så han fick aldrig ngt.

Så är det typ för mig varje dag, medans han o barnen äter på jobb resp dagis ändå.

 Så då får han veta hur det känns när hungern river i magen....tji fick jag, han sa han knappt kände sig hungrig ens, & TYDLIGEN gillade inte min mage den starka maten så springer jag skyffeltrafik på toan..

Som om jag har tid med det ? Funderar på om jag ska trycka på mig minstingens blöjor....hmmm   

Får även se när man får igång interneten i nya stället iom där inte ens finns ett telejack ?!?!?!

Aja, jag får strunta i att fylla ut här med allt kul & fint som hänt, för Ngn måste ju få ngt att hända här..........    

Och sedan när jag väl kan det, efter allting, ja då har jag glömt alla detaljer....

Crap !   

Jag har vid upprepade tillfällen tänkt på att blogga, men av olika orsaker har det inte blivit av.

Eg har jag inte tid nu heller, då jag snart ska klä minstingen & rusa ut med båda barn genom ytterdörren, men vem vet, jag kanske påbörjar det nu - & avslutar det vid hemkomst , vi får se hur långt jag kommer.....Om jag inte bara ger upp redan nu...   

En massa tankar & bekymmer som snurrar i huvudet, både om veckan som gått, (om vad som hänt på dagis) .. vad som hänt förra månaden, o ett framtida viktigt möte som jag både ser fram emot & bävar över.

Dvs min ena dotters framtid.

Rektorn på dagiset bara totalvägrar låta henne gå 1 år till på dagis, trots hon för första ggn i sitt liv började dagis först nu i år i februari. (lååååååång väntetid iom brist på platser)

Hur man kan vara så urbota trångsynt & hänsynslös förvånar mig.

Rektorn baserar det på att min dotter hade klarat "diamant testet" med bravur.

Rektorn har även öppet inför mig - ifrågasatt min dotter diagnos till Hab, & frågade om man inte kunde utreda om min tös (?!?!?!)

För enligt rektorn verkade inte dottern uppvisa några tecken på autism pgr av testet, & alla (utom jag) tyckte ju att hon klarade sig sååååå bra på dagis.   

Tja...när killen som dagis sa skulle stötta henne (& vad jag inte visste från början - 6 barn till) inte kan se lr tolka min dotters signaler, så är det ju inte konstigt han tycker så.

Ångest & oro har jag sett hon visat + magont , vilket jag tror är pgr av inre stress.

Varenda morgon vid frukostbordet, har hon sagt hon har ont i magen = hon vet vad som ska komma.

Hur ska hon fixa framtiden med skolan då ??

Det är en väldigt bra fråga !!

Till o med rektorn på den skolan jag blivit mer eller mindre tvingad att söka till (alltså inte en specifik skola, utan en skola överhuvudtaget)

har sagt att "från en mamma till en annan, hade det varit mitt barn hade jag kämpat"

Det säger väl då allt ??

................

Jaha, jag hann komma hem efter att ha lämnat av äldre dottern, men sedan vid hemkomst fick man sitta i luren, & även gå en vända till Vc med minstingen....

Men nu snart ska jag tbx ensam & slå näven i bordet rejält.

Om det står som det gör i min journal är det f*n fog för att få hjälp !!

På tal om det...har f*n inte tid att sätta här...

stackars avundsjuka lilla flicka som måste komma med dräpande kommentarer för hon själv är på botten ...

Citat - "pengar betyder tydligen allt för er."

Jag frågade henne hur hon betalar sin hyra & mat - efter jag hade raderat en dräpande kommentar & inkl fråga, om hon hade skruvat på huvudet rätt idag, lr bara felmedicinerat som vanligt.

Jag fick som vanligt inget svar.   

Vi har tagit oss upp ifrån botten, jag har jobbat ihop dom pengarna som nämndes.

Bara för hon själv är fet, ful & så lat så hon måste åka 150 meter (om ens det) till närmsta affär i en bil, för att handla mat så.

Jag brukar inte vara sådan att jag kallar folk fula, men nu menade jag hennes insida.

Sedan om man säger ifrån när måttet är rågat, då blir hon förfärad för det, fast det är berättigat.

Hon måste fan lida av personlighetsklyvning denna människa alltså...

Att hon är fet är ingen nyhet, hon har numera tält på sig, att hon är lat är pgr av hennes vikt.

Ja jag är ingen lättviktare heller, men jag är bara 1/3 av hennes vikt (lr ja mindre nuförtiden), & jag märker mitt flås beror på grund av min övervikt, krävs ju inget geni att fatta det, men i mitt fall har jag ju sköldkörtelrubbning, vilket hon inte har.

(& pgr av rubbningen jag har, flåsar man ju även för minsta lilla så)

Men jag försöker ju ändå, jag ger inte bara upp. När jag vägde som mest vägde jag 94 kilo, & bara det blev en chock som väckte upp mig att läkarna hade fel, det ÄR ngt fel på min ämndesämsättning.

Hon har bara tröstätit, gått till psykologer (som inte hjälpt), & fått piller ovanpå piller, & ovanpå piller, & blitt värre & värre, bitter, aggressiv person, som ser ut att gå i sömnen & nästan ramla omkull varje gång man ser henne, man får ingen kontakt med henne alls.

Vid ett tillfälle blev jag så allvarligt oroad över henne, & bad henne sluta med en del piller, för uppenbarligen gjorde dom inte henne bättre, hon erkände då att hon fick ändrad personlighet, var elak mot allt & alla.

Men så klart hände ingenting ...

Det var inte lönt att tycka synd om henne, den enda som kan hjälpa henne , är hon själv.

Hon måste bryta sin egen onda cirkel.

Hon kan inte fortsätta att bete sig som hon gör, & sedan slå ifrån sig om att hon inte vet om hur hon betett sig.

Bara där hade en människa insett att situationen är ohållbar.

Jag kan slå vad om att hon antingen inte kan gå utanför hemmet innan året är slut, eller är död av alla dom pillerna som läkarna stoppar i henne.

Allt började med att hon sa en gång till mig "jag överdriver med symptomen när jag kontaktar läkare, så dom tar mig på allvar" (medans hon mumlade om att slippa jobba i framtiden)

Jojo ,jag ser ju hur långt det tagit henne, hon har haft kateter, stomipåse, uppskuren i buken, har mediciner som ger henne blodproppar, & andra piller som ska se till så hon inte får blodproppar, antideppressiva, & andra olika sorters piller som hon säger funkar som "uppåt lr neråt" på henne, inkl andra konstiga namn jag inte kommer ihåg som ska göra annat...

Hon har både visat mig ärr, & nämnt pillers namn & vad dom gör med henne.

På ett vis som påminde om stolthet.

Min ena dotter blev skräckslagen när ärret visades, (dessutom skedde det utan förvarning & plötsligt)  sedan blev dottern rädd för henne när hon satt på min köksstol & såg drogad ut...

Behöver jag nämna att hon inte var välkommen hem till oss mer ??

Nog för det är "lagliga droger" , men i mina ögon är det ändå för jävligt att en människa låter sig frivilligt vara en labbråtta, & trivs att leva så.

Det kallar jag inget liv.

Det är nääästan så man tycker synd om henne.... men bara nästan.

Så Ja, hon var/är bara avundsjuk när hon skrev så, helt klart.

Men jag känner mig ändå elak, om jag hade sagt att jag flinar hela vägen till gymmet.